Finns inget mer att se här.
GrodanBlogg tackar för sig. Men styr om din webb- eller rss-läsare till letterman.se så fortsätter jag bloggandet där. Om reklam och annat intressant.
I flyttankar
Jag håller för närvarande på och pillar med en ny hemsida/blogg, för firman som jag startar. Wordpress är modellen för den nya sidan och teman och inställningar susar genom huvudet just nu. Och det är lite överflödets förbannelse över det hela tycker jag.
Förmodligen flyttar grodanblogg till den nya platsen, det känns inte riktigt motiverat att underhålla två bloggar. Speciellt inte med tanke på att jag knappt underhåller den här...
Mer information kommer vad det lider!
Förmodligen flyttar grodanblogg till den nya platsen, det känns inte riktigt motiverat att underhålla två bloggar. Speciellt inte med tanke på att jag knappt underhåller den här...
Mer information kommer vad det lider!
Hämnden
Sakta, sakta vaknade han till liv. Han visste inte vad som hänt, men på något sätt var han övertygad om att han blivit misshandlad. Kraftigt misshandlad. Han koncentrerade sig på en kroppsdel, en muskel i taget för att avgöra hur illa det var ställt. När han gått genom hela kroppen upptäckte han till sin förvåning att den förväntade smärtan saknades. Däremot var det varmt, mycket varmt.
När han konstaterat att han inte hade ont någonstans öppnade han försiktigt ögonen. Han satt i sin bil, den gamla SAAB han haft i några år nu. Solen gassade och det måste vara över femtio grader inne i bilen. Han försökte sträcka ut sin hand för att öppna dörren eller veva ned rutan, men armen var fastlåst. Den andra armen likaså. Och benen. Det enda han kunde göra var att vrida på huvudet några centimeter. Han tittade ned och såg anledningen. En kraftig stålkonstruktion med hållare för händer och fötter var fastsvetsad i bilens golv, väggar och tak. Och han hade uppenbarligen placerats där innan arbetet hade skett, för det fanns ingen möjlighet att öppna de hållare som höll honom fast. De var svetsade runt hans armar, ben och bröstkorg.
Hettan var nu om möjligt ännu mer intensiv och tankar på hur han skulle dö forsade genom hans hjärna. För att han skulle dö var han helt övertyga om. Frågan var bara hur. Skulle han klara av hettan bara för att dö av törst eller hunger? Han tittade omkring sig i en förhoppning att se någon eller något som skulle kunna komma till hans undsättning. Till vänster om bilen fanns en enorm asfalterad yta med några containers längst bort mot en grå betongvägg utan fönster. Till höger bara vatten. Nu kände han igen platsen, eller han drog i alla fall slutsatsen att han befann sig i den övergivna delen av den stora hamnen i staden. Sjötrafiken hade minskat kraftigt de senaste åren och det var endast en mindre del av hamnen som användes. Hamnområdet var flera kilometer långt och han var ganska säker på att han befann sig så långt från den trafikerade delen som möjligt. Att skrika på hjälp var alltså helt meningslöst, inte minst då bilen var helt stängd. Det skulle inte ens höras hundra meter från bilen.
Ett plötsligt ljud fick honom att rycka till och han vände på huvudet åt vänster, in mot den asfalterade ytan. Ljudet kom från en gigantisk röd gaffeltruck som just startats och nu körde sakta mot honom. Han tänkte att det var konstigt att han inte sett trucken när han tidigare sett sig omkring. Trucken var nu mindre än hundra meter från honom och han började kunna se förarens utseende. Det var en ganska liten person, helt svartklädd. En keps på huvudet och en sjal framför näsa och mun gjorde att det var omöjligt att se vem föraren var. Men han kände genast igen de två kolsvarta, halvmeterlånga, flätorna som hängde ner på var sida om huvudet...
När han konstaterat att han inte hade ont någonstans öppnade han försiktigt ögonen. Han satt i sin bil, den gamla SAAB han haft i några år nu. Solen gassade och det måste vara över femtio grader inne i bilen. Han försökte sträcka ut sin hand för att öppna dörren eller veva ned rutan, men armen var fastlåst. Den andra armen likaså. Och benen. Det enda han kunde göra var att vrida på huvudet några centimeter. Han tittade ned och såg anledningen. En kraftig stålkonstruktion med hållare för händer och fötter var fastsvetsad i bilens golv, väggar och tak. Och han hade uppenbarligen placerats där innan arbetet hade skett, för det fanns ingen möjlighet att öppna de hållare som höll honom fast. De var svetsade runt hans armar, ben och bröstkorg.
Hettan var nu om möjligt ännu mer intensiv och tankar på hur han skulle dö forsade genom hans hjärna. För att han skulle dö var han helt övertyga om. Frågan var bara hur. Skulle han klara av hettan bara för att dö av törst eller hunger? Han tittade omkring sig i en förhoppning att se någon eller något som skulle kunna komma till hans undsättning. Till vänster om bilen fanns en enorm asfalterad yta med några containers längst bort mot en grå betongvägg utan fönster. Till höger bara vatten. Nu kände han igen platsen, eller han drog i alla fall slutsatsen att han befann sig i den övergivna delen av den stora hamnen i staden. Sjötrafiken hade minskat kraftigt de senaste åren och det var endast en mindre del av hamnen som användes. Hamnområdet var flera kilometer långt och han var ganska säker på att han befann sig så långt från den trafikerade delen som möjligt. Att skrika på hjälp var alltså helt meningslöst, inte minst då bilen var helt stängd. Det skulle inte ens höras hundra meter från bilen.
Ett plötsligt ljud fick honom att rycka till och han vände på huvudet åt vänster, in mot den asfalterade ytan. Ljudet kom från en gigantisk röd gaffeltruck som just startats och nu körde sakta mot honom. Han tänkte att det var konstigt att han inte sett trucken när han tidigare sett sig omkring. Trucken var nu mindre än hundra meter från honom och han började kunna se förarens utseende. Det var en ganska liten person, helt svartklädd. En keps på huvudet och en sjal framför näsa och mun gjorde att det var omöjligt att se vem föraren var. Men han kände genast igen de två kolsvarta, halvmeterlånga, flätorna som hängde ner på var sida om huvudet...
Vem skriver samtalsmanus åt Telias telefonsäljare?
Idag gjorde jag misstaget att svara på ett nummer jag inte kände igen. Det var Telia, eller rättare sagt något företag som jobbar åt Telia. Suck.
För många öppna frågor och en säljare som kände sig nödgad att rabbla upp erbjudandet i detalj (ett stort antal extra TV-kanaler). Säljaren var dessutom inte speciellt lyhörd när jag signalerade ett minst sagt vikande intresse. Nåja, enda fördelen är väl att de förhoppningsvis inte ringer på ett tag nu.
----------------
I alla stora fotbollsturneringar som jag kan komma ihåg har jag alltid hejat på Holland. Utom i år. Och nu är de i final.
---------------
Jag känner att jag inte har skrivit så mycket om reklam i bloggen som devisen lovar. Ska försöka ändra på det.
För många öppna frågor och en säljare som kände sig nödgad att rabbla upp erbjudandet i detalj (ett stort antal extra TV-kanaler). Säljaren var dessutom inte speciellt lyhörd när jag signalerade ett minst sagt vikande intresse. Nåja, enda fördelen är väl att de förhoppningsvis inte ringer på ett tag nu.
----------------
I alla stora fotbollsturneringar som jag kan komma ihåg har jag alltid hejat på Holland. Utom i år. Och nu är de i final.
---------------
Jag känner att jag inte har skrivit så mycket om reklam i bloggen som devisen lovar. Ska försöka ändra på det.
Bloggtorka och sommarpratare
Först: Några veckor innan semester. Mycket att göra.
Sedan: Semester. Och mycket att göra.
Kanske därför det har varit lite torka på bloggfronten på sistone.
Nåväl. Jag har länge (i princip varje sommar de senaste 15-20 åren) tänkt att man borde lyssna mer på Sveriges Radios sommarpratare. Något enstaka avsnitt har väl avlyssnats, främst under bilresor, men sedan programmet flyttades till P1 har jag nog inte hört ett enda.
Men idag fick jag en ingivelse, efter att ha läst en notis om en podcasting-app till iPhone. Appen laddades ned och SR:s Sommar letades upp. Just nu lyssnar jag på Eva Gabrielsson och har några andra, på förhand intressanta, sommarpratare nedtankade till min telefon. Per Holknekt och Anna Carrfors Bråkenhielm bland annat. Det enda tråkiga med podcastingformatet för just Sommar är att musiken bara spelas i korta bitar, på grund av upphovsrättsliga frågor. Men det är ju å andra sidan själva pratet som är anledningen att man lyssnar på en sommarpratare.
Det som slår mig är att det är så intressant att lyssna på en personlig berättelse. Nästan oavsett vem som berättar. Det är äkta storytelling.
För övrigt fascineras jag över att jag känner mig nödgad att ta på en långärmad tröja för att kunna sitta kvar ute. Trots att det är 22 grader.
Gillar just i detta nu: Ett stort glas Keith Tulloch - Shiraz Viognier som jag har bredvid mig.
Sedan: Semester. Och mycket att göra.
Kanske därför det har varit lite torka på bloggfronten på sistone.
Nåväl. Jag har länge (i princip varje sommar de senaste 15-20 åren) tänkt att man borde lyssna mer på Sveriges Radios sommarpratare. Något enstaka avsnitt har väl avlyssnats, främst under bilresor, men sedan programmet flyttades till P1 har jag nog inte hört ett enda.
Men idag fick jag en ingivelse, efter att ha läst en notis om en podcasting-app till iPhone. Appen laddades ned och SR:s Sommar letades upp. Just nu lyssnar jag på Eva Gabrielsson och har några andra, på förhand intressanta, sommarpratare nedtankade till min telefon. Per Holknekt och Anna Carrfors Bråkenhielm bland annat. Det enda tråkiga med podcastingformatet för just Sommar är att musiken bara spelas i korta bitar, på grund av upphovsrättsliga frågor. Men det är ju å andra sidan själva pratet som är anledningen att man lyssnar på en sommarpratare.
Det som slår mig är att det är så intressant att lyssna på en personlig berättelse. Nästan oavsett vem som berättar. Det är äkta storytelling.
För övrigt fascineras jag över att jag känner mig nödgad att ta på en långärmad tröja för att kunna sitta kvar ute. Trots att det är 22 grader.
Gillar just i detta nu: Ett stort glas Keith Tulloch - Shiraz Viognier som jag har bredvid mig.
Spaghettiochköttfärssåsträsket
Jag och min fru är matintresserade. Inte så att vi slänger ihop trerättersmiddagar mitt i veckan, men vi tycker om att laga och äta gott.
Vi har inga småbarn hemma, vilket innebär att vi har ingen stress med att hämta barn, skjutsa till aktiviteter och däremellan se till så att någon form av näring serveras.
Vi är, i alla fall nu på sommaren, hemma skapligt tidigt från våra respektive arbetsplatser.
Så vad blir det till middag? Spaghetti och köttfärssås. Köttfärssåsen dessutom upptinad ur frysen.
Men så länge man har en bit pecorino i kylen behöver man aldrig känna sig fattig.
-----------------------------------
Lyssnar just nu på: Rainbow - A Light in the Black från plattan Rainbow Rising. Bandets förmodligen bästa platta där Ritchie Blackmore, Ronnie James Dio och Cozy Powell var i absolut högform. Ritchie har fortfarande inte krupit ur trikåerna och medeltidsslottet. Och Ronnie och Cozy jammar antagligen tillsammans under "the great gig in the sky". Återförening utesluten med andra ord.
Vi har inga småbarn hemma, vilket innebär att vi har ingen stress med att hämta barn, skjutsa till aktiviteter och däremellan se till så att någon form av näring serveras.
Vi är, i alla fall nu på sommaren, hemma skapligt tidigt från våra respektive arbetsplatser.
Så vad blir det till middag? Spaghetti och köttfärssås. Köttfärssåsen dessutom upptinad ur frysen.
Men så länge man har en bit pecorino i kylen behöver man aldrig känna sig fattig.
-----------------------------------
Ordnung des Bauhauses
Idag var vi på Bauhaus för att köpa några få saker. En parasollfot, vagnsstycken till en liten trappa samt ny tråd till grästrimmern.
Tre saker. I ett sortiment som säkert består av hundratusentals, ja kanske miljontals produkter. Och varför blev jag ändå inte förvånad när en av varorna (tråden till trimmern) inte var prismärkt, eller inte inlagd i systemet. Vad problemet var vet jag inte, men jag blev som sagt inte förvånad.
Och enligt den tyska ordnung som gäller på Bauhaus kan ju inte kassapersonalen lita på kunden (som säger att den kostade 79,95), utan han eller hon måste ringa för att få reda på priset. Och artikelnummer. Vid detta tillfälle funkade dessutom inte det artikelnummer som kassören fick, vilket gjorde att hela proceduren tog extra lång tid.
Och när jag tänker efter har det nog aldrig hänt att ett besök på Bauhaus inte har slutat i kassastrul. Om inte för mig, så för någon annan före mig i kön. Och stackars kassapersonal säger jag, som jobbar där hela dagarna. Jag är ju bara där en gång per månad.
Förslag till Bauhaus: Varje gång detta händer, ge kunden halva priset på den aktuella varan. Det borde göra att prismärkningen börjar fungera som den ska?
(har förresten ingen aning om rubriken är korrekt, kontakta Google om du har någon synpunkt.)
Tre saker. I ett sortiment som säkert består av hundratusentals, ja kanske miljontals produkter. Och varför blev jag ändå inte förvånad när en av varorna (tråden till trimmern) inte var prismärkt, eller inte inlagd i systemet. Vad problemet var vet jag inte, men jag blev som sagt inte förvånad.
Och enligt den tyska ordnung som gäller på Bauhaus kan ju inte kassapersonalen lita på kunden (som säger att den kostade 79,95), utan han eller hon måste ringa för att få reda på priset. Och artikelnummer. Vid detta tillfälle funkade dessutom inte det artikelnummer som kassören fick, vilket gjorde att hela proceduren tog extra lång tid.
Och när jag tänker efter har det nog aldrig hänt att ett besök på Bauhaus inte har slutat i kassastrul. Om inte för mig, så för någon annan före mig i kön. Och stackars kassapersonal säger jag, som jobbar där hela dagarna. Jag är ju bara där en gång per månad.
Förslag till Bauhaus: Varje gång detta händer, ge kunden halva priset på den aktuella varan. Det borde göra att prismärkningen börjar fungera som den ska?
(har förresten ingen aning om rubriken är korrekt, kontakta Google om du har någon synpunkt.)
